Luft? Inget? Annat?

Det säger bara så mycket om vem du är.

Det här är min låt. Berättar helt min story. Fajtas cancer. Mentalt, och sen njuta av kroppen. Att pusha sin egen begränsning, och njuta av sexet trots ärren. Att fajtas våldtäkt, och ändå äga glädjen.

Skuren i. Karvad i. Ommöblerad som en blodörnsmage. Men ändå hitta vägen fram till att bara njuta fullt ut. Bestulen, men ändå behållen rik.

Jag vet vad jag kan, och jag kör i min egen gräddfil, sen efter det. Ingen kan montera ner mitt självförtroende efter att jag kikat döden in i vitögat och vunnit. Att sen också hitta lyckan igen, lyckan att bara vara glad över min egen existens.

Få förunnat.

Vidoen är så späckad med bildspråk att jag inte orkar rada upp allt. Tänker inte berätta mitt livs story här på morgonen. Men, en sak kan jag säga..

Aldrig så nära livet som i närkamp, där man möter sig själv och sin egen begränsning. En total definition av styrka, kraft och sårbarhet. Någonstans där föds en passion för livet, för att vara vid liv. Nära in på fara, och samtidigt bli varse dess begränsningar.

När någon eller något har tagit, men ändå aldrig vunnit en uns..

I övrigt ser jag rätt så alldaglig ut. Städar mina pärmar, ringer ställen, tar på mig högklackat och går i kappa. Rätt skön cover att ha.

Precis som vanliga människor har jag haft familj, och bott i idyll. Som alla andra. Det alla andra inte vet är att sånt här även drabbar dem. Tids nog.

Rutorna ger dig ingen ro när livet frågar dig vad du klarar av. Då är det bara att svara eller dö, att lägga dig ner på rygg och sluta försöka eller att ställa dig upp och njuta av fighten.

Någonting är det du tränar upp där och då. Någonting är det som du blir bra på när du kämpar emot. Så välj dina strider med omsorg, för du blir som det eller den du bekämpar. Måste lära dig att tänka som den eller det. Vad vill du bli lik? Vad vill du i slutet äga?

En del bygger snögubbar i helvetet och funderar över varför det är ett evighetsgöra. Kanske bättre att börja med bara lite lite hetta på en fjälltopp? Vad vet jag, det är helt dina val.

A snowball in hell?

Det här har inget att göra med att jag måste ha några garantier för något. För det finns inget som jag vill att någon annan människa lovar mig. Mer handlar det här om att jag inte vill förlora mig, att jag inte vet om jag kommer att växa åt höger eller vänster när solen går upp. Lika gärna kan jag vara den baklänges typen, en sort som går åt random håll när klockan slår för varje timme.

Jag vet inte.

Jag kan förvisso vara rationell om allt här i världen. Beskriva det så logiskt. Allt utom mig själv. För jag vet aldrig hur långt in någon når, och jag vet inte själv hur en annan känns när den rör, ens om så lätt.

Lika skygg som ett vildsto, med bara vaga minnen av ett stall en gång under föltiden, men så pass ”dum” att inte ha någon logik som förklarar skillnaden mellan vild och tam. Eller precis som den där vargen som går fram och tillbaka innanför stängslet, och längtar ut.

Inget annat stör, än just bara stängslet.

Och så zoomar jag fokus och ser mellan maskor och rutor allt det där utanför och inget stängsel alls. Vyn sträcker sig milsvida. Samtidigt, stängslet finns där så fort fokus flyttas. Så nära, och det är då den där puckade tanken dyker upp i sinnet; Hur ska jag någonsin kunna komma ut genom det här lilla hålet? Vad gör jag här? Och varför? Så fortsätter funderingarna. Tanken springer fortare än jag brukar ila på..

Men samtidigt.

Tre meter bort…
… har någon snäll låtit grinden stå öppen. Det ser jag inte.

Inte förrän någon annan kommer in genom samma öppning. Men innan det händer så har jag börjat betrakta mitt kalfjäll likt den vagga som rockade fram första fukten ur Tigris.. ”Just one perfect bite! Please!! Won’t tell..” Och där börjar jag bli dimmig i blicken och se att hela trädet är fullt av frukt. Mycket frukt. Mer frukt. OMG!! Vill ha..

Det är då Gud traskar in i träskor och höjer ett varnande pekfinger åt mitt håll. Han tittar så där förebrående över glasögonkanten och ser full i sjutton ut, som bara han kan göra och säger ”Har du glömt vilken sort du är?!” ”Klart jag inte har”, ljuger jag.

Så där sitter jag helt förvirrad, iklädd ett fikonlöv och två spretande druvklasar på väl placerade ”kullar”. Känner mig jättefånig, och helt plötsligt ser jag kalfjället och det där stängslet. Inser vart jag är. Att jag fryser, att jag är naken. Men jag ser också att bredvid mig ligger en hög med svavelstickor. Avbrunna.

Likaså ser jag ett par tvåbenta, svanssläpande spår i snön. Bort ut mot grinden, som fortfarande står öppen. Min nyfikenhet är mer än snudd på vad jag kan bära vid det laget. Jag tror ju inte på sånt där, och ändå..

Där börjar det här vildstoet kraftigt kalkylera. Rent logiskt borde jag som vildsto råka på en enhörning. Med snyggt kraftigt horn. Sånt har jag förtjänat, tycker jag. Inte svansar och lurvfötter? Och om Gud går omkring här i träskor så borde även Narnia inte ligga långt bort, tänker jag. Vad göra? Stanna eller kolla upp?

Så där sitter jag på rumpen, så sto jag är. Förvirrad men kalkylerande, beräknande… och samtidigt… utan att tänka på vad jag gör så lyckas jag få tag i en vindruva som fortfarande hänger kvar på mig. Så äter jag en till.. och en till… och så fortsätter jag helt inne i en dimmig tanke.

En syn värd att ses. Ett vildsto, mitt i ett hägn på kalfjället. Vidöppen grind, och jag har landat på rumpan som en envis åsna. Där är jag och tror mig ha riv i mina rader, traskandes fram och tillbaka, för att syna vart ett eventuellt hål ut finns, samtidigt inbillandes vindruvor tills jag blir hög. Jag får illusioner om att Gud läxar upp mig eller ens bryr sig?

Så slår det mig..
Fattar inte varför den tomten går i träskor mitt i vintern?

Varför inte ha stövlar som värmer och sitter på ordentligt? Robust? Fotriktigt? Han har väl råd?! Om inte… om… inte… Han behöver byta skor ofta?… är varm om fötterna? Eller…Döljer sina spår? Det är då det slår mig att.. det har liksom aldrig förr korsat min tanke att tomten.. likt Tomten med stort T… eller rättare sagt TOMTEN… THE Tomten.. kan ha…

SVANS??? Och lurviga fötter?

Det kan vara så. Han kan till och med hinna pendla mellan himmel och helvete. Det hinner han mellan midvinter och midsommar. Han har sina renar. Det går fort. Han är rationell. För att inte tala om att semestra i paradiset resten av året. Han hinner. Han har råd. Och vi bara köper det? Vi betalar ut tre löner till en och samma kille som gör ett jobb, utan stress. But why?

Inte undra på att mamma aldrig ville jag skulle tro på Tomten. Fattar nu. (Men hur visste hon?)

Där bestämmer jag mig att sluta tro på svansar och lurviga fötter. Trots spåren. Jag ska gå ut i världen, ut genom grinden och leta efter en enhörning, tänker jag. Med ståtligt horn. Fint ska det vara. En som kan rädda världen. Nu struntar jag i alla tomtar, inbillade vindruvor och grovmaskiga stängsel. Jag har bestämt mig. Nu ska jag göra något förnuftigt, klokt och smart. Ut i det fria, inte sitta här på rumpan och bara vänta. En enhörning behöver jag. Hornfin.

Så skulle jag aldrig ha tänkt.

(Det är jag som är den lila.
Se filmen innan du läser vidare!)

Nu slutar den här sagan bra, men det där kunde ha slutat riktigt illa.

(Du hoppade väl inte över filmen?)

Efter att kameran hade slutat att rulla så gick jag tillbaka utan dumma Rosa (Det var inte jag, det var hon!!), och blåste på Charlies mage. Med två tejpbitar lagade jag det där hålet. Det tyckte han om.

Mycket.

Men alltså, inte ens en perfekt enhörning kan gardera sig mot att saker händer. Och vad hade hänt om jag hade trott på tomten och hans fält av mjälliga* renar? (Tack mamma!) Allt är inte snö som faller. En del kommer att tro på Tomtens kraft, likt snö trots växthuseffekt. Men det är alltså bara mjäll från renfält.

Idag är jag lila, stolt och jobbar aktivt för att förbjuda allt farligt godis och falska vindruvor. Jag har också lärt mig att vara extra snäll mot enhörningar, och att det är viktigt att vara realist.

På något vis så försvann min oro, och klockorna slog ibland åt höger och ibland åt vänster. Efter ett tag vande jag mig. Det hade liksom ingen effekt, huvudsaken var ATT klockorna slog. Inte vad. Ibland vandrade jag upp på kalfjället och satte mig där, på rumpan, och funderar över vem jag är. Om någon frågar så svarar jag ”Lisa – The EUnicorn-healer”, och för någon dag sen ringde Bruce Willis och ville ha tips. ”Du ska vara snäll”, sa jag. ”Mycket snäll ska du vara.”

Men så här… jag tycker det är helt befängt, för jag blir jättetrött av att komma på ingenting. Totalt motsägelsefullt. Borde vara mer tröttande att räkna ut saker, att lyssna in och sortera. Men inte då. Noll ger högbränn i skallen.

När jag piggnar till ska jag städa upp i min skalle, få ordning på vad som finns där. Men de här två vakna nätterna gav rätt mycket brus och minnesfragment, och som när mötet var över gav mig nya frågetecken ”Fick jag med allt? Var allt tydligt?” osv.

Vanligt trötthet är blandad med extremtrötthet. Samtidigt har jag städat städskåpet, och nu rensat bokhyllan. Dessutom har jag tvättat och diskat och sen lagat mat. Såna saker ger ganska bra ro i kroppen, för man måste koncentrera sig på det som är för handen och då glömmer man bort bruset i tankarna.

22:36 är jättelagom att bli trött. God natt!

När jag ser de här bilderna och den här videon kommer jag att tänka på en kille jag träffade en kväll på krogen, för några somrar sen. Min spontana tanke var bara en sak:

”Honom vill jag ha sex med!!”

Där stod han i ringen av killkompisar iförd sin kornblå skjorta, och det syntes rätt väl att han var någon som de andra lyssnade till. Smart alltså. Snygg och smart. Sexet blir så mycket bättre med hjärnor än utan! Tydligen tyckte han något liknande, för han reagerade helt på den typ av spegelpsykologi som jag körde just den kvällen. En blick och det var en deal.

Men, egentligen inte konstigt. Jag och mina tjejkompisar är rätt så nördiga, och hade kört små ”raggtestgrejer” ett tag, och just för den kvällen så testade vi just teser kring alfahannar. Klart det lockar en alfa. Helt underbart när man tänker efter, nu så här efteråt. Och… Ja, himla inte med ögonen! Ni skulle sett vårt ”knutblusraggande” en annan gång, som resulterade i att en killen jagade en annan kille krypandes på alla fyra, samtidigt som jag låg näck i soffan och kikade på det fantastiska skådespelet. Knytblusar har en viss effekt, uppenbarligen. Vart min kompis tog vägen den kvällen minns jag inte (även om jag anar) men, att se två män så jädra nojiga.. Närmare Benny Hill har jag aldrig kommit än så, kan jag väl säga. Fantastiskt minne, som jag tackar knytblusen för. (Kontenta >> Knytblus = skolfröken = småpojkar?)

Nåväl, tillbaka till den där Blåkornsskjortan, som var snygg som en gud. Han var rätt rolig på sitt vis. Vissa små egenheter som han trodde han kunde komma igenom med, och det slutade med att han morrade;

”Vet du vad det är för fel på kvinnor?!
En del tar över!!”

Jag flinade bara. En läxa han just lärde? För det där sa han när han hade tänkt att fula sig ur sina egna ord, vara dum mot mig och sen sätta på nästa tjej samma kväll. Men, det hela slutade med att han ägnade mig några timmar till istället.

Dock, allt det där kom inte förrän han hade fått som han ville, och när han och jag sexat flera gånger. Grejen var att han utgav sig för att bjuda på både mat och fest osv. Det kom nada, men däremot så var han bra i sexet. Han snackade en massa skit helt enkelt.

Och nu undrar du varför jag sexat med en kille som inte svarar upp mot sina ord? Jo, det där är jättesmidigt. Går jag till botten med mig själv så ville jag ju inte ha mer än sexet från honom. Men, när han började dribbla på korsan och tvärsan så går ju bluffljuget från hans sida sett att använda mot honom när han blir dum. Right?

Nu är allt det där glömt och förlåtet. Tror vi synkade rätt bra i grunden, och vissa saker minns jag med en mysig känsla. Som den där gången då det var en viss högtidsdag. En sån där dag då de som utövar den religionen (som han gör) inte får ha sex efter klockan 18:00. Mitt i sexet så hoppade han ur sängen och drog på sig en träningsoverall. ”Jag sover på soffan och du sover i sängen.” Och så blev det. Innan dess hade hans kompis, som också bodde i lyan, bjudit på en pastarätt med bacon. Normalt äter jag inte bacon.

Förutom på ramadan,
hemma hos en muslim.

Så… Jodå, jag fick alltså som jag ville, och Mr Gudasnygg Kornblåskjorta gick hem med mig, den kvällen..  Medan Knytblusragget resulterade i småpojkfasoner, som slutade med att jag fick ringa upp den ene och be honom dementera ryktet som spred sig att vi haft fantastiska trekanter. Så var liksom aldrig fallet. De jagade bara varandra på alla fyra, och sen sov (läs sov, inte sexade) jag med en av dem. Och Herr Gudasnygg kommer aldrig att erkänna att Mr Bad i praktiken blev en lite Toyboy.

Jo, sova blir det. Min kropp, viktigast av allt, signalerade total panik förut. Har bara sett en katt, som åkt långfärd med bil, akutfälla hår på samma sätt som jag gjorde i duschen nyss. Hela handen full av hår. Jätteläskigt, men jag vet att man kan göra så om man blir extremstressad.

Sova till 12:00.

Ringa till 1. 2. Och 3. ställen.

Fixa patron.

Fixa utskrifter.

En kavaj.

Nya klackar.

Kan andas igen. För en stund.

Nu sova.

God natt/morgon!

Nu dags för förvandlingen. Brukar bli lika förvånad varje gång jag tar på mig smink, och lite kläder som funkar. ”Åren rasar” och man blir faktiskt piggare.

I övrigt hatar jag att inte kunna skriva vad jag tänker.

Den här bilden, står för så mycket för mig. Jag är 42 år när jag tar bilden på mig själv. Den dagen såg jag en ung människa som visade upp en sådan styrka, och iskyla i ett skarpt läge, som jag stort beundrar. Bilden har dröjt sig kvar, och är starkt förknippad med det här fotot. Ett minne som jag har lovat aldrig skall blekna.

En dag kommer jag att berätta vad det handlade om, men utan att avslöja personer. Kanske dikta upp något liknande runt en liknande situation. Men fram till dess så får det här fotot fungera som del av den grafiska profil för min blogg. En header på en huvudkudde, med allt annat än headache i ett läge där det borde varit. More like heartwise.

Inget sånt är roligt när man är själv. Egentligen.

Och definitivt inte när man erkänner sin litenhet, eller att man faktiskt behöver människor i sin omgivning. Personligen tycker jag det är rätt obehagligt att tänka på att jag faktiskt behöver andra. Fram till dags dato har jag erkänt att jag behöver min släkt. Men sen.. vet inte så mycket mer än så.

Jag kan tänka. Räkna ut saker. Bry mig om saker. Men så fort jag öppnar upp för att andra får bry sig om mig, så… Vet inte. K säger att jag är autist. Vet inte, kanske man blir det om man växer upp med AD/HD-folk. Vad vet jag? Superrationell ställt mot till synes irrationellt. Idag vet jag så väl att AD/HD-folket har sin logik, sitt mönster och sina system, och att de systemen ligger i det praktiska i större utsträckning än autisters systematiserade interna logik.

Om jag känner saker? Tja, för att klara av att hålla koll på dem sätter jag ord på dem. Allt får heta något, allt får en logisk placering i ett större rutmönster. Och det är när just det motsatta inträffar och jag ger upp den där logiken som jag syns farlig. Som om andra inte vet vart jag är på väg. Då syns jag autistisk. Förmodligen.

Svaret är; Jag är i så fall på väg ingenstans. Jag bara är. Har bara slutat fly undan, eller att jaga logik, och i lika obefintliga utsträckning slutat definiera saker.

Jag behöver få skratta åt det där ologiska. Som du inte begriper, och jag inte orkar förklara. Just då. Jag behöver få vara så där korkad som bara en bimbo får vara. Omtyckt ändå, fastän inte smart. Just så. Och nog i sanning frustrerar det mig att kuddkriget är långt borta. Kaffe på sängen och kuddkrig är en långt högre konstform än allt annat, kan jag tänka..