En kär soffa är lättare att förlora än ett barn
Skrev ett inlägg om mormor och ättestupa innan jag slog upp mina ögon. Jag låter det vara så. Det jag däremot inte lämnar därhän är den röriga blandning mellan kommunism och kristendom som jag ibland inser mig resonera kring. Kanske har det samma rot som grubblet kring mormors dödsångest. Den där frågan som handlar om vad som händer med en människa när ingen längre håller fast i henne. När hon inte längre är stark nog att påskina sin vikt i ett sammanhang, eller är mäktig nog att kunna skapa sig ett eget rum.
Vad händer då?
Jag vet verkligen inte vad en människa kan tänka i de där sena timmarna. Petitesser? Tankar om världsfred? Grubbel om familjen? Att man ångrar det ogjorda? Ja, jag vet inte. Men ibland tänker jag på den där tjejen jag träffade på onkologen. Hon som mot all förmodan klarade livhanken. Med en livshistoria på bland annat två barn och en hel mängd cellgifter, så var ändå hennes fokus i livet det stora huset och hur det skulle inredas. Och ni ska veta att det var fint, stor vit skinnsoffa och gigantiska matbord, osv.
Idag skäms jag för att det där julkortet som damp ner året efter onkologen tog mig en ca tre år att klura ut att det var från henne. Hon hade liksom inget namn, även om jag visste hur det löd. I min tanke gick hon under ”Kepan”, och var bara en slags felprogrammering. Något hade gått snett när hon låg där inne, tyckte jag. En slags ytlighet som inte passade sig enligt de personliga hjältedåd en människa där ska klara av där. Vi vet ju alla hur duktigt det är att överleva.
Det tog mig långt mer än tre år att förstå att det vi älskar mest aldrig har ett namn. Det där och de där som vi älskar så hårt att det inom oss ligger bortanför gränsen för hur hjärtslagen styr minsta cell, eller orden förmår förklara. Det där onämnbara som gör att en människas luft inte längre bär.
Jag tror det är så enkelt att en kär soffa är lättare att förlora än ett barn. Jag tror också att dödångest är det där tvärsomlandet mitt emellan. Det där stället när ekvationen ska få sin lösning och saldot för sista gången ska stämma. Allt det där som aldrig hette något heter just då .. Allt.
Jag avskyr när mamma tycker att cancersjuka tant Beda är ”duktig” för att hon har bakat en kaka. Jag avskyr hur man dödsförklarar levande men sjuka människor och talar om deras handlingar som ”mirakler”. Och jag avskyr hur hon faktiskt aldrig hälsade på mig när jag var sjuk, eller när mormor hade dödsångest. Men allt det gör att jag vet hur älskad jag är. Hennes oförmåga att nämna skvallrar stort. Mitt grubbel är hur jag ska få henne att fatta att jag vet..
Nå, nu var det ju det där med planlösning, himmelrike eller himmelsk planlösning.. och jag tycker nog att smarta människor borde hitta en lösning på hur livet ska levas.. i tid. Utan att romantisera bortom årsspann eller förpassa det icke passande till ett utanför rum. Både kommunism och kristendom handlar om drömmar i framåtled, medan dödsångest handlar om vad man aldrig gjorde. Och kanske är det hotet därom som får människor att sluta drömma och börja jobba.. för något de tror på.
En kär soffa ärlättare att lämna..
